Att vara närvarande

Att vara närvarande

”Pelle?  – Ja, jag är här! Stina? Jag är här. Calle?” Inget svar. ”Är Calle här? Calle verkar inte vara här idag. Är det någon som vet om Calle är sjuk?”

 Med dagens systemstöd, så går närvarokontrollen och frånvarorapporteringen troligtvis inte till som ovan, men principen är den samma. Närvaro definieras som att man fysiskt befinner sig på plats och frånvaro rapporteras när man inte är i rummet.

Är det så enkelt?
Som trebarnsmamma har jag följt mina barn genom deras år i skolan och kan konstatera att den som har haft absolut högst frånvaro, är den som har de högsta betygen och som genom alla år av utvecklingssamtal fått utlåtanden som snabbtänkt, lättlärd och bra på att dra egna slutsatser och analysera innehåll i olika texter. Hen har haft ett behov av att styra sin egen tid och lära på sitt sätt och har genom sin personlighet och sin förmåga att bevisa sin kompetens fått förståelse från omgivningen

Hen som har haft högst närvaro klarade sig igenom skolan med inte särskilt höga betyg, men närvaron var nog inte så mycket kopplat till lärandet och lektionerna utan mer tillvaron, sammanhanget och kompisarna runt omkring. Tycker man om struktur i tillvaron är det skönt med tydlighet kopplat till var man förväntas vara olika tider på dagen.

Hen som jag har fått mest frekvent frånvarorapportering på är den som har sin hjärna igång dygnet runt. Som vill en massa, men som inte får till att leva i någon annans struktur. Det händer alltid något, larmet går igång på morgonen men hen hör det inte, en kopp kaffe ska köpas på vägen, en kompis behöver uppmärksamhet, en bild dyker upp i huvudet som måste tecknas ned, ett intressant samtal om någon lokal eller världslig händelse med kompisarna går inte bara att avsluta så abrupt. Kontentan blir flera frånvaroanmälningar beroende på för sen ankomst.
Slarvigt och störande för övriga elever och lärare – absolut – men frånvarande?

En kväll när jag var kvar i soffan på nedervåningen när hen kom hem efter att ha varit på en ledarutbildning inom kyrkan, frågade hen mig; Mamma, vad uppfattar du i det här rummet?
Jag blev fundersam, då jag upplevde att det fanns ett enkelt och självklart svar som även hen borde ha, samtidigt som jag hörde allvaret i hens röst när frågan ställdes.
”Jag ser dig, sofforna, bordet, tavlorna började jag och blev avbruten. ”Så du ser inte det lila ljuset som ser ut som en drake, de gröna stjärnorna som sprids från lamporna, att det står rådjur utanför på tomten, att grannen försöker backa in sin bil i garaget och att det går sådär, att syrran verkar ha haft bråttom iväg då hennes ombyten ligger kvar i trappan och …..
Jag tittade olyckligt på hen och svarade; Nej, tyvärr, jag ser inte allt det du ser. Hen förklarade att de hade pratat om att vara närvarande på utbildningen och hur viktigt det var att se människor, att lyssna och att lyssna färdigt, att möta människor där de var.
”Och vet du mamma, jag är 15 år och kan räkna med ena handens fingrar hur många vuxna som har sett mig för den jag är, försökt lyssna på vad jag säger, som har varit närvarande med mig under hela min skoltid, och du och pappa är två av dem. Vi grät länge tillsammans i soffan den kvällen, och långt inne i mig väcktes både en ilska och en drivkraft att försöka förändra människors förmåga att vara närvarande här och nu tillsammans med dem de möter. Oavsett omgivning.

Idag har jag möjlighet både via mitt arbete att skapa förutsättningar för att förenkla arbetet med närvaro i skolan genom våra lösningar och tjänster, och att via vår blogg väcka tankar och uppmuntra till insikter och handling.

Vad det är vi egentligen menar med närvaro i skolans värld? Vem är det som ska vara närvarande? Är det bara eleverna? Om målet är att skoltiden ska vara en tid då eleverna lär sig både relevanta kunskaper, blir starka unga vuxna och bra samhällsmedborgare, vilka förutsättningar behövs då? Hur säkrar vi de bästa förutsättningarna att vara närvarande oavsett personlighet, begåvning och andra förutsättningar? Vilka förutsättningar behövs för att underlätta för lärarna och andra vuxna i skolans värld att orka vara närvarande i mötet med eleverna, varje dag, varje vecka, termin efter termin?

Hur kan skolan och föräldrarna hjälpas åt och stötta varandra i vår gemensamma viktiga uppgift att stärka våra barn och ungdomar?

Hur kan just du bli mer närvarande i mötet med andra?
Att vara närvarande är att se, lyssna och uppleva personer och situationer här och nu. När jag tänker på min unge vuxne, som nu är 3 år äldre och som fortfarande har huvudet fullt av tankar och bilder, så är det ju precis det hen är. Hela tiden. Bara inte där hen förväntas vara. Jag får ett smspling i telefonen, ett frånvarobesked. Jag smsar hen. Var är du?  Och får till svar: Jag är här!

Trevlig Helg!
Claudia

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s